Hur gick det till?

Så hur gjorde jag då?
Augusti 2010 vägde jag 107kg är 174cm lång och orkade knappt gå upp för två trappor. jag åt kanske 2 gånger om dagen och då jätteportioner, ofta sent på kvällen tog jag både mackor och godis. Jag var konstant galet trött och hinkade i mig cola och åt gärna något med mycket socker i mitt på dagen för att hålla uppe energin. I princip allt jag gjorde var fel och jag visste om det. Men hittade inte början på tråden för att nysta upp och vart jag skulle börja.
Sen flyttade vi i slutet på augusti och jag hade mentalt förberett mig att jag då skulle göra en livsstilsförbättring. jag visste nog innerst inne vad jag ville, men sa det inte till någon för att jag var rädd för att misslyckas.
Jag tänkte att det är som med så mycket annat bättre att börja någonstans än ingenstans.
så det första och läskigaste jag gjorde var att gå till en gympa. Det var en form av styrketräning något som liknande bodypump. Hit gick jag som den otränade plump jag var, på darriga ben och trodde att hela gruppen skulle döma mig och titta på mig konstigt. Fick inte en enda kommentar och jag märkte till min stora lättnad att de flesta var alltför upptagna med sitt för att bry sig om mig. jätteskönt!
Det här passet var som klippt och skuret för mig, det var ingen kondition eller hopp utan ren styrka och det kändes så himla rätt. För konditionen jag hade var så urusel att det hade varit omöjligt att börja med det. styrkepassen gav mig ju muskler att bära den här tunga kroppen på, vilket i sin tur gjorde konditionen bättre. Sen är det ju så fiffigt att desto mer muskelmassa du har desto mer energi bränner du även i vila. Det är med andra ord så att det går åt mer energi att få en bunt muskler att röra på sig än en fettflobb. Så det är en jättebra sak att börja med om man känner sig för tung för att gå ut och springa sig ned i vikt, börja bygga muskler!
Jag gick även på ett annat lite tuffare pass, som både var styrka och kondition men konditionsövningarna klarade jag inte av att vara med på annat än någon minut de första månaderna. Men det var bättre än inget!

Så två styrkepass i veckan samt att jag började få in mer vardagsmotion, gå fram och tillbaka till dagis vart 2 km per dag tre dagar i veckan. utöver det ett antal barnvagnspromenader.
I först början efter mina första 2-3 pass kände jag direkt hur motivationen kom och jag gjorde en grovrensning i kosten. tog bort så mycket socker som jag möjligtvis kunde och höll det så ända till jul.
Under julen kom första bakslaget, det var uppehåll i träningen och mammas allt gott julgodis gick inte att säga nej till. Så det vart en sockerfrossa och det visade sig ganska snabbt på vågen. Jag hade mellan augusti och december gått ned 12 kg. och gick genast upp 1kg under julen. Men det var egentligen inget problem. Jag försökte att inte bli rädd och ge upp utan se det som en semester, bara ett extra kilo att gå ned sen när träning började igen. Men visst mådde jag inte bra av allt socker! Nu såg jag ju och kände vad det egentligen gjorde med min kropp.
Men sen kom våren och då började det hända grejjer på allvar. Träningen kändes lättare och lättare, och ett enormt sug efter att testa nya saker kom. Jag har aldrig varit en människa som tyckt om att springa förut, men nu kände jag en sån lust att prova.
Första gången spydde jag nästan, jag fick inte till det hur jag än försökte.
kom fram till ganska snabbt att det där var inget för mig.
Sen drog en kompis med mig ut en vända till och visade mig hur långsamt man egentligen ska springa i början. och poletten trillade ned. Jag hittade även en app till telefonen som talade om när och hur länge jag skulle springa och gå. c25k tror jag den heter. och jag började experimentera mig fram. jösses vilken lycka, så härligt!!
under våren rasade jag snabbt 15 kg för nu hade jag börjat på rutiner på maten också. men också blivit lite snällare mot mig själv när det kommer till godsaker. För jag älskar det ju fortfarande, men har insett att det räcker med en liten bit. 
I juni låg vikten på minus 25kg. helt otroligt! hade aldrig trott att det skulle gå. Nu tränade jag regelbundet mellan 2 och 4 gånger i veckan, pass eller sprang runt 3-4 km. sen small det till ordentligt.
Jag var ute och sprang en sen kväll och ramlade och stukade foten riktigt illa.
det var in på akuten och röntga, kryckor och smärtstillande. kunde inte stödja alls de första dagarna och här trodde jag på fullaste allvar att jag skulle gå upp 25kg på att ligga still en vecka.
För självklart hade träningen blivit en liten fixering, det vart så himla viktigt för att hålla mig i balans och nu hade någon ryckt mattan under fötterna på mig och jag trodde det var kört.
Så jag var uppe och gick efter en vecka, tränade ett pass i veckan bara den andra vecka och resten av sommaren vart väldigt spontan och i slutet ingen träning alls.
Men det bästa med att ha byggt så mycket muskler och fått rutin på maten var att jag var så himla pigg och orkade röra mig så mycket mer i vardagen.
Hösten har däremot varit rätt stilla och trist. Jag började plugga och blev plötsligt mycket stillasittande vilket inte min rygg gillade tydligen. Diskarna har hotat ett par gånger att få diskbråck. min stukade fot har gjort uppror när jag försökt springa och jag har inte haft så mycket barnvakt som jag önskat så passen har inte blivit riktigt lika regelbundna som förut. Men jag går inte upp i vikt i alla fall, det pendlar plus minus 2kg beroende på dagsformen vilket är helt ok. så mellan 77 och 79 väger jag idag.

metoder

Det finns ingen diet i världen som fungerar i längden så tillvida du inte ändrar din livsstil...

Så är det bara, det du gör för att gå ned i vikt måste vara hållbart i längden. Det måste vara uppoffringar du kan göra i vardagen, inte bara i en månad.
Jag är tveksam till alla metoder därute, vill man ned i vikt måste du först och främst lära dig om mat, varför man äter  och vad som gör vad med kroppen till en början. sen kommer man inte undan att det är bra att röra på sig. Att det går fortare att gå ned i vikt om du rör på dig.
Jag försökte först läsa massor, om alla sorters metoder istället för att lära mig om mat vilket bara var dumt. För egentligen, är det väl bättre att skaffa sig så ofiltrerad kunskap som möjligt. Läser man spalter och metoder och andras tyckande och tänkanden så får du ju bara vad någon annans åsikt. Bättre då att ta en kurs i näringslära och faktiskt förstå själv. (finns jättebra kurser på komvux!)

Hur det började i slutet

När jag tänker tillbaka på slutet av min tjockistid, blir jag fortfarande arg och ledsen för jag minns vilken känsla som fanns där först. Total uppgivenhet!
Gång på gång hade jag fått höra mig själv beskrivas av Mvc och BB och BVC och husläkare som överviktig den sista tiden, de nickade medlidsamt och besvärat, antog direkt att jag hade problem med vikten som jag ville bli av med men ingen frågade mig varför jag var tjock.
Det kändes lite som om jag vart dömd på förhand att alltid vara tjock, när folk jag inte kände tog sig rätten att plocka upp ett problem jag själv skämdes för så enormt och belysa det med strålkastare när jag själv mest ville krypa under en sten och gömma mig.
Tänk själv hur kul det skulle vara att gå runt med en skylt runt halsen som avslöjar dina mest pinsamma handlingar, dina mest personliga tankar du har om ditt självförtroende.... Eller tänk om det stod skrivet i pannan på dig när du besöker BVC med ditt första barn för första gången, den här mamman kommer låta barnen äta på tok för mycket skräpmat, godis, läsk, etc och aldrig gå ut och låta barnen springa av sig. För det ÄR sådana fördomar man möter som tjock, oavsett vad som sägs eller vilka blickar som ges, det är det man själv tror att alla tänker i alla fall.

Fortsätter imorgon...


- Posted using My mind from my iPhone

Varför blogg?

Ja okej, det finns säkert hundratals bloggar där ute som handlar om viktnedgång och att man ska peppas genom att skriva av sig och jag tycker det är fantastiskt om det fungerar.Den här kommer inte riktigt vara så. För mig är den största dramatiska färden redan avklarad och nu känner jag att jag kan egentligen prata om det. Jag vill skriva ned min resa av flera anledningar. Först och främst vill jag inte glömma själv. Sen kanske det finns någon där ute som känner igen sig och kan hitta några tips här förhoppningsvis. Det hade varit roligt nu i efterhand om jag hade skrivit ned processen allteftersom men det hade varit att lägga ut förväntningar på att det skulle resultera i något sen hade jag dessutom varit tvungen att inse att jag faktiskt var fet. Och det gick ju inte...