När jag tänker tillbaka på slutet av min tjockistid, blir jag fortfarande arg och ledsen för jag minns vilken känsla som fanns där först. Total uppgivenhet!
Gång på gång hade jag fått höra mig själv beskrivas av Mvc och BB och BVC och husläkare som överviktig den sista tiden, de nickade medlidsamt och besvärat, antog direkt att jag hade problem med vikten som jag ville bli av med men ingen frågade mig varför jag var tjock.
Det kändes lite som om jag vart dömd på förhand att alltid vara tjock, när folk jag inte kände tog sig rätten att plocka upp ett problem jag själv skämdes för så enormt och belysa det med strålkastare när jag själv mest ville krypa under en sten och gömma mig.
Tänk själv hur kul det skulle vara att gå runt med en skylt runt halsen som avslöjar dina mest pinsamma handlingar, dina mest personliga tankar du har om ditt självförtroende.... Eller tänk om det stod skrivet i pannan på dig när du besöker BVC med ditt första barn för första gången, den här mamman kommer låta barnen äta på tok för mycket skräpmat, godis, läsk, etc och aldrig gå ut och låta barnen springa av sig. För det ÄR sådana fördomar man möter som tjock, oavsett vad som sägs eller vilka blickar som ges, det är det man själv tror att alla tänker i alla fall.
Fortsätter imorgon...
- Posted using My mind from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar